Rinkeby, Harlem och klassamhället

Det är kravaller i Rinkeby. Gänguppgörelser på öppen gata i Malmö. Förorterna kring våra storstäder liknar alltmer förorter i storstäder som Manchester, Marseille och Los Angeles. Områden med hög arbetslöshet, tristess och hopplöshet. Områden där de som befinner sig på botten av samhällspyramiden hänvisas. Det är bilden av ett samhälle som håller på att gå sönder och där parallella världar uppstått. Vissa vill skylla detta på invandringen, andra säger det beror på låg utbildningsnivå eller allmänt socio-ekonomiska orsaker.

14572225_1481946658498697_8634005475828802601_n

Egentligen är det enklare än så. Samtidigt som att det kan synas enkelt är det synnerligen svårt att inom det nuvarande hitta en lösning. Välfärdsstaten löste tidigare likartade problem genom att bedriva en politik som minskade klyftorna och istället skapade ansatser till jämlikhet. Det lyckades bra och välfärdsmodellen i Sverige blev ett mönster och en modell för omvärlden. Den kritiserades dock från konservativt högerhåll då den hade inslag av anti-kapitalism och pressade tillbaka de värsta delarna av kapitalismens avigsidor. Dock utan att göra upp med kapitalismen, men det var heller inte syftet eller ens möjligt – utan det var att disciplinera densamma.

Förändring av politiken skedde under 1970-talets slutskede och 1980-talet då den nyliberala Montezumas Hämnd alltmer tog över det politiska tänkandet i västvärlden. Det viktigaste inte längre att hålla samman samhället utan övertron på konkurrens blev det högsta av politisk visdom. Sedan när Margaret Thatcher kom till makten 1979 skedde det snabbt. Klasspolitiken återkom med full kraft och slaget om välfärden blev istället ett krig mot arbetarklassen och de fattigaste i samhället.

Ska-gruppen The Beat sjöng ”I said I see no joy/I see only sorry/I see no chance of your bright new tomorrow” och uppmanade Thatcher ”Stand down Margaret”.  Naturligtvis för döva öron vad annars var att vänta. Kriget mot underklassen var i fullt igång och med det också blev rasismens fula tryne i all offentlighet. De brittiska fascisterna marscherade ånyo på gatorna och vann till och med platser i de lokalt valda församlingarna. Det organiserade motståndet var svagt och framförallt oorganiserat. Låt vara att det var demonstrationer och möten, men när den siste demonstranten gått hem och tribunerna hade monterats ner var det som ”vanligt”.

1980 skakades flera brittiska storstäder av kravaller. Bilar brändes, polisen angreps och i skydd av mörkret skedde allt det som sker i samband med kravaller. De destruktiva krafterna som en följd av desperation i förorterna fick fullt spelrum. Inget konstruktivt, inget organiserat motstånd mot klasspolitiken och angreppet på arbetarklassen. De hunsade tog till det enda de kände till – oorganiserat ”mayhem”. Hur stämningen var kan beskrivas med en annan ska-grupp; The Specials textrader ur ”Ghost Town”: “This town is coming like a ghost town/Why must the youth fight against themselves?/Government leaving the youth on the shelf/This place is coming like a ghost town/No job to be found in this country/Can’t go on no more/The people getting angry”.

*****

Klassamhället är något som kan vara mer eller mindre synligt. Men så länge det funnits ett produktionsöverskott har också klassamhället funnits. Det har funnits förtryckare och förtryckta, underklass och överklass, livegna bönder och adel, arbetare och kapitalister och andra konstellationer av klassamhällets struktur. Det har tagit sig olika former, men gemensamt för det har klasspyramiden varit och är. Klassamhället sparkar alltid neråt. Den översta spetsen på pyramiden har sparkat och satt skräck i en konflikträdd medelklass som i sin tur benäget sparkat på de arbetande som stått för samhällets nödvändiga produktiva arbete.

Men det vore inte ett klassamhälle om inte det funnits en reservarmé av arbetskraft som kan användas för att pressa arbetarna tillbaka och om inte annat användas som ett hot. Men också få de mest politiskt efterblivna att vända sin ilska mot istället för överheten. Det är ur detta perspektiv vi måste betrakta rasismen och etniskt hat. Istället för att de som är nertryckta vänder sig mot överheten så ger de invandrare, ”utlänningar” eller människor från andra länder skulden för sitt eget elände. Det vill säga att man sparkar neråt på de svagaste då de politiskt mest efterblivna eller okunniga inbillas att där är fienden. Bekvämt för de som är ovanför i klasspyramiden som på så sätt kommer undan fast de är den verkliga fienden.

Rasismen är en del av klasstrukturen. Marx noterade att även de som inte är mervärdesproducerande men tillhör de förtryckta har mer gemensamt med arbetarna än med överheten. Det är i samma skikt inom arbetarklassen som idag hyllar SD som på 1930-talet var de som var nazisternas SA. Vi bör vara medvetna om detta och göra allt för att försöka få dessa att inse vems ärenden de går när de lånar sig till SD-svanzen.

Är då kampen mot rasismen i grunden en del av den evigt pågående klasskampen? Ja, utan tvivel. Men som en av Svarta Pantrarnas grundare Bobby Seale noterade redan när partiet bildades 1966 ”We do not fight racism with racism. We fight racism with solidarity. We do not fight explosive capitalism with Black capitalism. We fight capitalism with basic socialism.”  Men det räcker inte med kamp mot rasismen utan den måste sättas i rätt kontext; insikten om att det i är en del av den pågående kampen mellan arbete och kapital.

Jag tror att en av orsakerna till att SD har haft så stora framgångar är arbetarrörelsens oförmåga att se detta grundläggande faktum. Det har också inneburit att en liknöjdhet har spridit sig inom arbetarrörelsen och ett slags ”apparatchik-attityd” fått fäste med följd att folkbildning, politisk bildning fått vika för förvaltning. Detta när i stället för kamp mot rasismen och politisk bildning inom arbetarklassen varit i högsta grad av nöden given.

Det är av intresse för den här diskussionen och i högsta grad relevant att se på Svarta Pantrarna och deras politik och syn på förhållandet klass och rasism. På AIDC på www kan man finna nedanstående text som jag väljer att citera ”in extenso”. (Se http://aidc.org.za/power-people-remember-black-panthers-50th-anniversary/)

“For the Panthers it was important to understand racism historically and why it was constructed. They felt race and ethnic differences was created and used as a means for the power structure to exploit the masses of workers. They argued that black nationalists – those who speak only in race terms, are the servile followers and proponents of the ruling class, in order to serve their own interests. Colour was not part of their understanding of the ruling class.

For the Black Panthers it is not a race struggle; instead it is fundamentally a class struggle – between the oppressed majority and the minority ruling elite. For the Panthers, working class people of all races must unite against the exploitative oppressive ruling class in order to overcome this major struggle.

The Party was so clear on its position on racism that it even cautioned against the notion of buying “black business”. The Party argued that if the black business is charging the same price or higher than exploitative white business then buying black is not a radical practice at all. In this instance the black business is just as exploitative and is not assisting in the liberation of black people.”

För Pantrarna var det uppenbart att kapitalismen och rasismen var tvillingar och rasismen var en följd av klassförtrycket. Jag avstår från att översätta ovanstående text, men finner det av intresse hur BPP inte agerade utifrån etniska eller rasmässiga argument utan var mycket tydliga i sin klasskontext.

Svagheten hos den svenska anti-rasismen är att den inte sätter kampen mot rasismen i kontext kampen mot klassamhället. Det innebär att man missar en viktig mobiliserande faktor – fackföreningsrörelsen och arbetarklassen. Man missar också att förstå hur arbetare i förbund där utländska arbetare utnyttjas kan vända sig mot sina klasskamrater istället för den gemensamma fienden – kapitalet.

Marx myntade sentensen ”Arbetare i alla länder – förener er!”; en sentens som är viktigare än någonsin idag. Eller enligt den citerade texten ovan “For the Black Panthers it is not a race struggle; instead it is fundamentally a class struggle – between the oppressed majority and the minority ruling elite. For the Panthers, working class people of all races must unite against the exploitative oppressive ruling class in order to overcome this major struggle”.

© Ingemar E L Göransson

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s